Självskattning i halvtid!

Det har hänt en del med min självskattning samtidigt som man blivit mer medveten om vad det egentligen innebär. Jag har helt enkelt kat min kunskapsbank men har fortfarande otroligt mycket att lära.



- Posted using BlogPress from my iPad

Jag knyter ihop säcken i halvtid

När jag nu ska försöka att knyta ihop säcken och stämma av min läranderesa så kan jag konstatera att mycket har hänt under resans gång.
Begreppet Pedagogisk dokumentation har för mig fått en helt annan betydelse och innebörd. Tack vare litteraturen har min förståelse ökat. Litteraturen har fått mig att fundera över vad, hur och varför pedagogisk dokumentation? På vilket sätt har jag hittills dokumenterat? Jag har under åren dokumenterat genom att fotografera, filma och sätta upp elevers arbeten på väggen. Jag fick ifrågasätta meningen och syftet med den dokumentationen och för vem som jag dokumenterade. När jag läste litteraturen var det mest revolutionerande och tankeväckande att det inte var det färdiga resultatet utan vägen dit som var det intressanta.
I boken ”Varför pedagogisk dokumentation” av Hillevi Lenz Taguchi står att läsa att ”Dokumentationsarbetet kan fortlöpande ge oss information om var står jag/vi just nu?” (2011).
Mitt fokus och intresse riktas mot synliggörandet av lärprocessen som leder oss till målet. Vad sker här och nu? Hur lär sig eleverna?
”Med hjälp av pedagogisk dokumentation kan man göra den osynliga – inre - pedagogiska miljön synlig och samtidigt få ett verktyg att förstå den yttre och synliga miljön.”(Lenz Taguchi, 2011)
Hur kan vi göra barnet synligt för sig själv? ”Visa barnet: Så här gjorde du? Och fråga barnet: Hur tänkte du?” (Lenz Taguchi)
Att fråga eleverna hur de tänker är viktigt för att de ska lära sig sätta ord på sitt lärande. Det blir extra tydligt när man tillsammans kan lyssna på ljudinspelningar och /eller titta på filmer för att analysera hur lärandet har gått till.

Träffarna med min lärgrupp har varit oerhört betydelsefulla. Vi har bollat idéer fram och tillbaka och gett respons på våra uppgifter. Vi har hjälpt och stöttat varandra och delat ut tips och idéer. Även vår facebookgrupp har varit en enorm tillgång där man också fått mycket hjälp, svar på frågor och information. Att ta del av andras frågor som man inte ens visste att man behövde ställa.

Mitt lärande med I-pad som verktyg har varit stort. Jag hade ingen erfarenheter av vare sig smartphones eller I-pads från början men kan konstatera att I-paden är ett mycket raffinerat verktyg som är enkel att använda och mycket praktisk. Den är numera min följeslagare en stor del av dygnet.
Att börja blogga och publicera text och bild var också något helt nytt för mig. Jag stötte på en hel del hinder på vägen men jag har hela tiden känt att jag fått den hjälp jag har behövt. Det blev ofta oerhört frustrerande när det inte gick som jag ville med text och bildpubliceringen. Det var alltid någonting som inte fungerade.
Att göra radioprogrammet var otroligt roligt. Det blev ett tydligt sätt att visa på barnens lärande (i mitt fall skridskoåkning). Det var också intressant att analysera vad för typ av frågor man som intervjuare ställde och hur jag uppmärksammade elevernas svar. Alltför ofta gick jag för snabbt vidare och ställde nya frågor istället för att stanna upp och ställa följdfrågor. Jag behöver tänka på att inte ha för bråttom och att verkligen lyssna på deras svar.

Min tanke är att jag framöver som pedagog ska dokumentera elevers lärande med ljud och bild. Att fånga upp och synliggöra lärprocesserna. Både för eleverna själva och för mig som pedagog.

Ser fram emot min fortsatta läranderesa med mig själv, eleverna och min lärgrupp. Funderar med skräckblandad förtjusning över arbetet med I-movie, som blir nästa stora uppgift, men med tanke på våra pedagogiska kursledare så gör det mig lugn och trygg.




- Posted using BlogPress from my iPad